Iisakki Järvenpääs Arv

Iisakki Järvenpää föddes den 7 januari 1859 och dog den 6 mars 1929. Hans far, Juha Heikki, hade hamnat i Kauhava i april 1809 genom Vetil, men han var hemma från Kaustby. Iisakkis mor Kaisa var från Lappo. Kaisa var änka och trebarnsmor när hon och Juha Heikki möttes. Han flyttade då som hem-måg till Kaisas hus vid Mäkijärvi-sjön. Kaisa och Juha Heikki fick tre barn av vilka den mellersta var Iisakki. Iisakki kallades för Pikkuluhta enligt sin barndoms landsgård och tack vare Iisakkis knivar blev orten Kauhava också internationellt berömd på kort tid.

Som barn var Iisakki intresserad av allt nytt och ville lära sig nya saker. Han lärde sig läsa på en tre dagars snabbkurs som hölls av Länki-Heikki, en bogträmakare som gick runt i byarna. Efter detta övade Iisakki självständigt sina läs- och skrivkunskaper. Då han skrev övade han inte bara att skriva utan också sin skrivstil. Hans pedantiska natur och noggranna visuella öga syns fortfarande både i knivarnas design och i Iisakkis texter, av vilka originalexemplar finns att åskådas i företagets butik i Kauhava. Exempel på detta syns i bolagets logo, vilken är Iisakkis egen underskrift. 

Iisakki Järvenpää var tvungen att tillbringa sin barndom och ungdom i tunga åker- och skogsarbeten under de svåra missväxtåren. Han var smalare än sina släktingar för vanligen var släktens män stora och starka. Iisakki var inte bara mindre utan också känsligare och hade en artistisk karaktär. Därför utbildade han sig som snickare och målare, eftersom i dessa yrken kunde man tjäna pengar genom mindre fysiskt arbete, dessutom kunde inte resultatet förstöras av frost. Hela tiden kände han dock att han kan göra något mycket mer krävande.

Denna känsla kom att ändra livet för många då Iisakki efter många om och men överraskade sin fästmö Liisa Hirvimäki den 20 oktober 1879 genom att meddela: “Jag har bestämt mig att bli knivsmed”. Den dagen startade en helt ny fas i Iisakkis liv, och det gav också en helt ny riktning åt Kauhavas lokalhistoriska utveckling. Fortfarande syns den inverkan i våra liv, vi som för vidare och fortsätter hans arbete.

Iisakki var redan en snickare och han utbildade sig själv som smed. Allt måste han lära siggenom att prova själv, för det fanns ingen information tillgängligt eftersom hela branschen var ännu helt outvecklad. Det fanns inte heller några verktyg och även om det hade funnits skulle han inte ha haft råd att köpa sådana. Således tillverkade han alla sina verktyg själv. Delvis används samma verktyg fortfarande idag, år 2014 i fabriken och genom tiderna har vi hållit fast i samma praxis; att tillverka våra verktyg själv.

Själv måste Iisakki lära sig att smida bladet och använda metallegeringen, dvs. gjutningen. Poleringen, hur man vässar bladet samt alla andra arbetsfaser måste han också lära sig. Särskilt det hur bladet poleras var en lång process och det testades hundratals gånger.Men i slutet var just detta ett varumärke för hans knivar. Också den så kallade blodstigen i bladet uppfanns av Iisakki Järvenpää.

Utöver kniven formades också dess säkra fodral som nuförtiden kallas för slida. En annan sak som måste uppfinnas var det hur slidan skulle fästas i bältet. Dessa saker som idag ärsjälvklarheter hade dock ännu inte uppfunnits.

Olika handtag eller huvud hade uppstått efter hans tester och dessa finns kvar fortfarande idag. Det finns ett lackerat eller oljat handtag eller ett handtag av näver, av masurbjörk, av läder osv. Alla dessa delar, variationer och kombinationer i bladet, handtaget, slidan, beslagen och ytbehandlingen har skapat hundratals variationer i sammansättningen. Efter ett strikt och beslutsamt arbete blev Iisakkis arbete så småningom mer och mer uppskattat.

Det verkliga genombrottet följde efter kniven för Arvfursten. Kyrkoherden F.W. Durchman i Alahärmä uppmanade ofta Iisakki att han borde tillverka en kniv åt Arvfursten, den blivande Kejsar Nikolai II (Tsaren). Till slut började han år 1888 enligt bästa kunskap tillverka Kniven som kyrkoherden senare levererade med hjälp av Generalguvernör Heiden.

Efter en kejserlig hyllning fick Iisakki mycket publicitet i flera tidningar runt landet. På grund av detta blev efterfrågan av hans knivar plötsligt stort. 

Vid många sammanhang har den ovannämnda Arvfurstens kniv blandats ihop med Kejsarens knivar. Iisakki tillverkade Kejsarens knivar åt Kejsar Nikolai II och Kejsarinnan Alexandra år1894 tillsammans med Juho Kustaa Lammi, efter att han hört att kejsaren kommer att krönas. Dessa knivar var såsom Arvfurstens kniv dubbelknivar med hästhuvud i näver. Efter dessa presentknivar fick Iisakki titeln Keisarens Knivsmed, och detta skrevs upp i kyrkoböckerna år1889.

Alltefter blev hans knivaffär större och större och efter 20 års arbete som en självständig hantverkare ville Iisakki ha det lite lättare för sig och sin familj. Han tog upp positionen somarbetsledare i den nya knivfabriken i Kauhava. Där arbetade han som instruktör och arbetsledare i 5 år. Efter att alla löften hade visat sig lögnaktiga, både de gällande lönen och gällande en lägenhet, sa Iisakki med uppmuntrande från sin son Juho Nikolai upp sig och grundade igen en egen knivaffär den 15 februari 1904. Från detta datum fortsätter historien som Iisakki Järvenpää Osakeyhtiö (Aktiebolag).

 

Historia

Iisakki Järvenpää Aktiebolag

Efter 20 år som självständig hantverkare och 5 olyckliga år med en annan arbetsgivare grundade Iisakki Järvenpää igen sin egen knivaffär i Pukkila i Kauhava den 15 februari 1904. 

Om denna händelse skrevs det om i tidningarna runt om i landet. Bland annat publicerade tidningarna Vaasa, Uusi Suometar, Päivälehti och Huvudstadsbladet den följande annonsen:

 

”Till ärade kunder som köpt och beställt ”Knivar från Kauhava” får den undertecknade, som är den egentliga grundaren av den rådande knivindustrin i Kauhava och den första som har tillverkat knivhuvud i näver, samt tillverkare av den kända kejsarkniven och som har cirka 30 års erfarenhet av knivindustrin, med respekt anmäla att jag idag den första februari har lämnat min plats som arbetsledare i knivfabriken i Kauhava, där jag har varit sedan den grundades; från denna dag kommer jag att tillverka alla slags knivar och dolkar etc. i mitt eget namn och dessa kan beställas från den undertecknade.

Med största respekt

Iisakki Järvenpää

Adress: Kauhava”

 

Denna fabrik står fortfarande i Kauhava centrum och är nuförtiden Iisakki Järvenpääs hemmuseum. Originellt var byggnaden betydligt mindre och blygsammare, och den fungerade som både fabrik och familjens bostad under åren 1904-1921. Fabriken och därmed också huset utvidgades flera gånger tills man nått punkten att det inte längre kunde utvidgas för att möta fabrikens krav.

Fabriken övergick till massproduktion eftersom efterfrågan blev så stort. Iisakkis söner uppfyllde väl de nya kraven från den utvidgade fabriken, men Iisakki själv började bli lite trött. Således överlämnade han sin knivaffär åt sina söner och deras familjer den 15 oktober 1919, efter en karriär på 40 år. Han fortsatte sitt arbete som instruktör och kvalitetskontrollant ända tills han dog den 6 mars 1929. En av Iisakkis söner, Juho Nikolai, han som också kallades för Jussi blev den nya fabriksledaren.

Snart efter generationsväxlingen år 1921 blev det exekutiv auktion på Juho Luomanen Aktiebolagets konkursbo, hela fabriken med alla maskiner, i Autio i Kauhava. I fabriken hade takkronor tillverkats, samt bordslampor, sängknoppar, bollar, takspikar osv. Maskinerna kunde användas för att tillverka knivar antingen som de var eller efter små modifikationer. Men Iisakkis knivaffär hade inte tillräckligt kapital för att köpa fabriken och därför bestämde de att ändra företaget till aktiebolag och försöka få investerare. Denna ändring tog plats den 31 oktober 1921 vilket var den officiella början av Iisakki Järvenpää Aktiebolag.

”Nog hade byborna, speciellt de små pojkarna, något att undra då i september 1922 något enormt stort och egendomligt färdades på landsvägen. Där hade Alfred Kosolas hästar verkligen mycket att jobba med när de drog släden med en 5000kg tung fallhejare längs den snölösa vägen mot Iisakki Järvenpääs fabrik. Men senare fanns det ännu mer att grubbla för småpojkarna då de började lyssna på det ständiga bullret från fabriken. Det lät som hammarslag från en järnjätte”.

Denna fallhejare finns fortfarande i fabriken på Passinraitti men det används inte längre dagligen. Alla maskiner i fabriken var i dåligt skick efter konkursen och krävde mycket reparation och upprustning. Efter många tunga arbetsfaser och finansieringsbekymmer startade fabriken med full fart och växte snabbt. Fabriken mötte samtidigt också många svårigheter men överkom dem alla. År 1935 dvs. bara sex år efter Iisakki Järvenpääs död miste bolaget fabrikens chefJussi Järvenpää. Därefter blev hans bror Nestori chef. Under lågkonjunkturen och krigstiden gick det upp och ner för företaget. Industrialiseringen började spridas, och många andra händelser i världen skrev sina egna kapitel i fabrikens historia, som mötte sitt slut i fabriksbranden den 25 september 1957. Branden började från kaminen i maskinrummet och spreds snabbt till takets fyllningar. Personalen rusade för att rädda maskinerna med risk för sitt eget liv och hindrade även brandkåren från att ”förstöra maskinerna”. Några lager hade i alla fall redan ”söndrats” av brandkåren, helt i onödan enligt personalens åsikter. Största delen av maskinerna och även av de färdiga knivarna och dess delar kunde räddas och sättas ihop under fabrikstaket som hade skadats av branden.

Planeringen av en ny fabrik hade börjats av Juho Nikolais son Allen Järvenpää redan år 1951. Dessa planer måste påskyndas efter fabrikens brand och den nya fabriken blev färdig i Passi i Kauhava på dagen ett år efter branden, dvs. den 25 september 1958! 

Det var meningen att fabriken skulle byggas på andra sidan av ån där bolaget hade skaffat en tomt just för den nya fabriken. Kommunen gav dock inte bygglov eftersom deras åsikt var att tomten var för liten för fabriken. Då började bolaget förhandla om den bredvidliggande tomten, Laitinens tomt. Dessa förhandlingar slutade framgångsrikt i underteckning av köpebrevet den 24 oktober 1951. Nu skickades det en ny ansökan, ifall en dubbelt så stor tomt skulle räcka för kommunen. Kommunen hade dock i all tystnad planerat ett bostadsområde på tomten, vilket då berättades vid det nekande svaret till bygglovsansökan. Härifrån började en rättegång som tog 4 år och slutade äntligen år 1955 i ett nekande beslut från den Högsta förvaltningsdomstolen: planering som redan hade gjorts måste fullföljas. En ny tomt bredvid kyrkan inskaffades från en privat ägare och kommunen hann inte planera den andra sidan av ån innan bygglovsansökan lämnades in.

När den nya fabriken var färdig började Nestori Järvenpääs dotter Annikki Kivelä leda bolaget. Nestori hade varit sjuk redan länge och var officiellt fortfarande verkställande direktör men alla möten hölls vid hans sjuksäng. Nestori dog i slutet av 1960. Annikki Kivelä ledde bolaget åren 1957-1988. 

Efter henne var det Mikko Ilmonen som blev företagsledare den 1 maj 1988. Han hade redan tidigare varit aktivt med i fabrikens produktion och framför allt i produktutvecklingen. Bevis på detta är bl.a. Statspris för design (Valtion Muotoilupalkinto) som han fick 1973 för en fiskkniv med trähuvud. På så sätt blev han del av den grupp berömda designers som har fått detta pris: med bl.a. Oiva Toikka, Vuokko Nurmesniemi, Yrjö Kukkapuro och Maija Isola. Som en entusiastisk fiskare designade han också ett fiskbete. Denna produkt som heter Tin Fish definieras inte som ett fiskedrag utan en behavioristisk attrapp för rovfisk. Några tusen fiskbeten tillverkades 1975 varpå det blev uppenbart att verksamheten borde antingen utvidgas eller upphöra. Produktionen av Tin Fish slutades och några hundra fiskbeten finns kvar i världen, största delen har sålts till USA och Japan. 

Den 1 juli 1998 gick Mikko Ilmonen i deltidspension men verkade fortfarande som verkställande direktör. In i helpension gick han av sin egen begäran den 1 juli 1999 efter ett års deltidspension. Som styrelsens ordförande fortsatte han ända fram till sin död den 23 november 2002. Bolagets nya ledare från 1.7.1999 var då Iisakki Järvenpääs sons dotter Annikki Kiveläs dotter Inkeri Huhtala. Med Huhtala som VD mötte bolaget igen den hårda och nästan omöjliga konkurrensen som redan på 80-talet orsakade problem, dvs. den expanderande importen av billiga varor från Fjärran Östern. Sakta men säkert hamnade bolaget att minska till en två dagars arbetsvecka och slutligen befann de sig i en daglig kamp om överlevnad och existens. Till slut fanns det inga råvaror kvar, ingen värme i fabriken, ingen borgen eller resurser kvar och på bordet låg det konkursutmaningar från både skattemyndigheterna och pensionsförsäkringsbolaget. Bolagets delägare hade i redan närmare 20 år varit tvungna att lägga till eget kapital i släktbolaget och nu var denna historia nära sin slut.

Bara några dagar innan bolaget skulle sättas i konkurs, den 30 augusti 2013 efter en försäljningsannons för fabriken i tidningen Ilkka fick bolaget två nya ägare: Jarkko Haukkala och Hannu Pennala från Seinäjoki. Samma dag valdes Pekka Pollari från Kauhava som bolagets verkställande direktör. Bolagets personal är säkert internationellt sett en av världens mest lojala oberoende från vilken synvinkel man tittar på saken. Efter alla svårigheter och nu under den första ägaren som inte är från släkten Järvenpää har fabriken 12 anställda av vilka 6 stycken har arbetat över 40 år för samma bolag och många andra som också har varit nästan lika länge hos Iisakki Järvenpää Aktiebolag.

De nya ledarna har tagit med sig gamla vanor. Hela personalen gör fulla arbetsveckor igen, en anställd har pensionerats och en annan har just börjat på bolaget, maskinerna i fabriken har reparerats, upprustats och lagats så som då förut i Autio 1921. Reparation på fabriksbyggnaden samt hela fabriksområdet har påbörjats, i samma anda som Nestori Järvenpää och likadant som i Pukkila år 1919.

Produkternas förpackningar har förnyats men också de på gammalt sätt. Produktsortimentet blickar också bakåt och produktionskvaliteten spelar en ännu större roll. Originella förpackningar och rättigheterna till Tin Fish som såldes på 2000-talet har köpts tillbaka: i fabriken finns fortfarande hundratals av originella ofärdiga produkter samt delar. Det kommer att säljas nya fiskbeten av gammal råvara från 1975 och med originella förpackningar. Också den legendariska fiskkniven med trähuvud kommer troligen tillbaka till produktion, som en hyllning till sin designer Mikko Ilmonen.

Iisakki Järvenpääs, Iisakki Järvenpää Aktiebolags samt Kniven från Kauhavas historia har skrivits ner ända tills året 1979. Böcker som då skrevs för att fira bolagets 100-åriga historia finns fortfarande att köpas i originell upplaga i bolagets fabriksbutik och webbutik. Ny historia skrivs varje dag med respekt för den gamla.